Lättledda får

Jag har hört mycket om facebook de senaste månaderna. De flesta normalbegåvade insåg snabbt att det handlade om ännu en lunarstormsajt. Fast lite löjligare. Sånt vi sett om och om igen sen nätet tog fart på allvar under andra halvan av nittiotalet. Man såg omedelbart vilka som drogs till detta nya. Lättledda människor som var extremt ovana vid nätet. De som inte sett ett community innan och som knappt använt mailen. När de någon gång mailade var det för att skicka vidare en powerpoint där det stod vad som definierar en riktig vän. Fanns en referens till Dalai Lama med blev det ännu viktigare. Och de var tvugna att skicka det vidare till minst 15 personer annars skulle de drabbas av olika former av otur i 100 år.

Aftonbladet och andra tunga normbildare skrev om det. "Finns du inte där, finns du inte alls" var budskapet. Klart folk gick med. De hade ju inte sett näthoaxar tidigare. De visste inte bättre. Och vad kul det var! Man kunde "poka" varandra. Bara en sån sak. Skulle Aftonbladet skrivit "ät bajs" hade de gjort det också.

Man sade mig (många som - hör och häpna - varit med i communityt "internet" en längre tid) att jag var en bakåtsträvare som inte accepterade de inbjudningar jag fick. I diskussioner med dessa figurer stängde jag helt enkelt av och lät deras läppar fladdra på utan att ta in de meningslösa läten och frustanden de utstötte.

Och nu. Nu är det slut. Fenoment dör sakta bort. Falnar. Självklart. Eftersom de ovana nu blivit lite lite mer vana och inser vad det är för trams de hållit på med. Suttit och petat på varandra med musen. Skickat quizar och kedjebrev. Tävlat om vem som haft flest "vänner".

Tyvärr finns det nu ingen återvändo för er som gick med. Endast ni som var helt nätgröna är med tveksamhet ursäktade. Resten av er är dömda, märkta av detta ondskefulla vedervärdiga. Ni är för alltid lite mindre värda.

Begrunda det när ni nu fyllda av skam förgäves skrubbar er blodiga i duschen för att bli rena. Det blir ni aldrig.